Ork.

Alla kväller ligger jag och vänder och vrider på mig.
Jag vill inte sova, jag KAN inte sova.
Förr älskade jag att sova, jag kunde gå hem från skolan bara för att få lägga mig ner och vila.
Så är det inte längre.

Mina sömntabletter är slut, men jag är så trött på att äta medicin varje gång jag behöver göra någonting!
För att orka andas, för att kunna sova, för att vilja gå upp, för att klara av att leva!
Jag ligger varje natt och lugnar mig själv med att det är min sista.
För dagen efter ska jag inte leva mer.

Men sedan på morgonen när jag vaknar och möter min familj, då kan jag inte med det.

Jag minns förra gången, när mamma fick köra mig till akuten mitt uppe i sin matlagning, när hon höll på att laga min älsklingsrätt bara för att jag skulle vilja äta.
När jag pratade i telefon med min lillebror, och han avslutar med "jag älskar dig"

Ändå kunde jag med att svälja alla de där tabletterna.
Hur jävla självisk får man lov att vara?

Egentligen vet jag inte varför jag skriver det här.
Jag behöver nog bara skriva av mig.
Jag behöver ingen sympati, jag vill inte ha någon jävla sympati.
Jag vill inte att ni tycker synd om mig.
Jag vill bara att ni skulle kunna förstå.

Det är ingenting jag begär.
Det är bara en simpel önskan.
Att få lov att att ro en plats att andas, mitt i stormen.