Humor?

Idag hade jag velat skriva en rolig blogg om livets bravader.
Men jag tror inte att det kommer gå så bra.

Jag känner mig ungefär lika rolig som en klämd finne,
och lika torr som ett narigt sandpapper typ.

Åh, tänk om man hade en sån där förmåga att bara spotta ur sig roliga och checka vitsar, som en fordonselev spottar snus.
Det hade vart hyvens!

Istället sitter jag där och trycker fram någon fånig ordvits som jag snott från baksidan på ett mjölkpaket, för att hämnas på att jag drack ur det när det var två dagar för gammalt.
Sen så skrattar jag så högt och gällt, med bakåtlutat huvud, så att jag inte märker att ingen annan tyckte att det var så roande.
Antagligen tycker dom bara att det är pinsamt att skratta i folksamlingar, i rädslan att en bit bladpersilja ska ha nästat sig fast i den vänstra framtanden.

Och sen när jag slutar skratta, och öppnar ögonen igen, så blir det alltid så där tryckt stämmning, precis som det blir om någon sagt något pinsamt, som han tycker är askul, men som ingen skrattar åt.
Nej, jag förstår inte heller varför...

Ibland tänker jag att kanske är inte komik min grej i livet.
Jag menar, hade Gud på allvar velat att folk skulle skratta åt mig, så hade han gjort mig till Bellman.
Eller åtminstone en norsk, eller torsk?

Men jag blev ingen Bellman, och jag blev ingen torsk.

Fast det var kanske positivt ändå,
Vem hade velat nå höjden av sin karriär som fiskpinne?
Inte jag i allafall...