Poesi?

Ett vingslag, från ett sken av en naken hand,
som smeker sin blanka hud mot en taggtråd.
Kanske, är hon trött på sin svartvita värld.
Där allting är matt,
där alla kontraster går i gråskala.
Kanske är hon trött på att aldrig få känna extas?
Kanske dansar hon varje dag i sin likgiltighet,
bara för att få känna på samma rutiner,
och samma nonchalans, som alla andra dagar förrut...

En röksignal, från en öppen eld.
Där stjärnor dansar i takt med vågorna,
där någon skvalpar upp på naken strand.
För att livets labyrint en gång, blev för lång att vandra.
Någon, vars ansikte påminner om svartvit film.
med svarta ögonhålor, som stirrat sig tomma på helvetets kvava eldar,
och med läppar, som frusit sig blå, efter havets svar på självmord,
där kroppar flutit i land, allt för många gånger...

En vindpust från en ridå av kalla kårar,
som ilar sig upp längs med någons ryggrad.
Gåshud och rysningar på oskyldiga armar.
En kropp som bara föddes i fel värld.
Det var någon som längtade efter närhet,
men som hela livet bodde granne med sorgen.
Det luktar bränt, då ljuset försöker tränga sig in i hans sargade själ.
En livstid av lidande, och brända hopp,
blev straffet för den man, som glömde bort hur man drömmer...