Slut.

Vi dansar i samma takt
Fast våra hjärtan slår så olika,
Och vi värmer våra händer
Över samma heta eldar, som förr brukade bränna oss.

Våra huvuden guppar i takt med musiken
Och vi har glömt att den slutade spelas för många år sedan nu.
Och medan våra själar trasslar ihop sig med ensamhetens vävar, kan vi mötas på mitten, en gång.

Tomma steg som ekar i någons hjärna
Någon som tror att den drömmer
Någon som vandrar i takt med vår puls
Utan att veta om att vi är mer än en psykos.

Vi flätar våra händer, i en kall vind
Och kyla blåser oss i håret
Men mellan våra händer, finns bara vakuum
Som ingen kyla kan ersätta förrän du släpper taget.

Vi planerade alltid ett steg i taget
Samtidigt som någon smulade sönder våra ord
Innan de ens fått lämna våra munnar
Så inga ord blev någonsin ordentligt sagda.

Vackra ord som tänktes, men aldrig sades,
För att rädslan för konsekvenserna flödade.
Vi vågade aldrig gå ända ut
Båda var för rädda för att falla.

När dansen vi dansar tar slut
När djävulen slutar spela på sin harpa
i takt med det svarta havets vågor
Och eldarna åter igen börjar bränna vår hud.

Då vet vi att det bara är lite kvar
Vårt rum blir tomt när luften slutar andas
Och luften tränger sig in mellan våra händer
Sekunden efter, att du släpper taget för gott…


..................................

Man kan inte alltid förutspå när något ska ta slut.
Men 'plötsligt händer det' och då står man där med chocken.
Sväljer blåvita tabletter och andas i fyrkant,
Sakta sakta
Men än liiiite djupare än innan...