Ork.

Alla kväller ligger jag och vänder och vrider på mig.
Jag vill inte sova, jag KAN inte sova.
Förr älskade jag att sova, jag kunde gå hem från skolan bara för att få lägga mig ner och vila.
Så är det inte längre.

Mina sömntabletter är slut, men jag är så trött på att äta medicin varje gång jag behöver göra någonting!
För att orka andas, för att kunna sova, för att vilja gå upp, för att klara av att leva!
Jag ligger varje natt och lugnar mig själv med att det är min sista.
För dagen efter ska jag inte leva mer.

Men sedan på morgonen när jag vaknar och möter min familj, då kan jag inte med det.

Jag minns förra gången, när mamma fick köra mig till akuten mitt uppe i sin matlagning, när hon höll på att laga min älsklingsrätt bara för att jag skulle vilja äta.
När jag pratade i telefon med min lillebror, och han avslutar med "jag älskar dig"

Ändå kunde jag med att svälja alla de där tabletterna.
Hur jävla självisk får man lov att vara?

Egentligen vet jag inte varför jag skriver det här.
Jag behöver nog bara skriva av mig.
Jag behöver ingen sympati, jag vill inte ha någon jävla sympati.
Jag vill inte att ni tycker synd om mig.
Jag vill bara att ni skulle kunna förstå.

Det är ingenting jag begär.
Det är bara en simpel önskan.
Att få lov att att ro en plats att andas, mitt i stormen.

Enough

Nu får jag nog.
Nu orkar jag inte mer.
Jag är så trött på att bara gå runt och vara trött.
Trött på att aldrig veta vad som ska hända, och vad som inte ska hända.
Jag vill inte mer nu.
Jag har gjort tillräckligt här nu.

Jag pallar inte mer!
Jag vill ta avstånd från världen och sluta spela.
Så att jag inte behöver låtsas mer,
Så att jag slipper vara här mer.
För jag behöver sova.

Jag vill faktiskt inte!
Jag är bara så trött på allting,
Jag vill inte mer.
Orkar inte.

Jag hade gjort vad som helst,
för att få lägga mig ner en stund, och vila...

Humor?

Idag hade jag velat skriva en rolig blogg om livets bravader.
Men jag tror inte att det kommer gå så bra.

Jag känner mig ungefär lika rolig som en klämd finne,
och lika torr som ett narigt sandpapper typ.

Åh, tänk om man hade en sån där förmåga att bara spotta ur sig roliga och checka vitsar, som en fordonselev spottar snus.
Det hade vart hyvens!

Istället sitter jag där och trycker fram någon fånig ordvits som jag snott från baksidan på ett mjölkpaket, för att hämnas på att jag drack ur det när det var två dagar för gammalt.
Sen så skrattar jag så högt och gällt, med bakåtlutat huvud, så att jag inte märker att ingen annan tyckte att det var så roande.
Antagligen tycker dom bara att det är pinsamt att skratta i folksamlingar, i rädslan att en bit bladpersilja ska ha nästat sig fast i den vänstra framtanden.

Och sen när jag slutar skratta, och öppnar ögonen igen, så blir det alltid så där tryckt stämmning, precis som det blir om någon sagt något pinsamt, som han tycker är askul, men som ingen skrattar åt.
Nej, jag förstår inte heller varför...

Ibland tänker jag att kanske är inte komik min grej i livet.
Jag menar, hade Gud på allvar velat att folk skulle skratta åt mig, så hade han gjort mig till Bellman.
Eller åtminstone en norsk, eller torsk?

Men jag blev ingen Bellman, och jag blev ingen torsk.

Fast det var kanske positivt ändå,
Vem hade velat nå höjden av sin karriär som fiskpinne?
Inte jag i allafall...

www.tvins.com

Helt känslokall sitter jag i soffan, och tittar på tv-shop.
För trött för att orka byta kanal, för trött för att orka stänga av tv:n.
För trött för att orka engagera mig.

Så jag sitter där, och tittar på de vältränade, smala tjejerna i pyttesmå gympakläder, som ler med sina blekta tänder och säger att "megadumboX2000superelectronicHOW WE FOOL YOU" är den bästa maskinen som gud skapt, och är en större sensation, än själva begynnelse skapelsen i sig.
Och undrar om jag påverkas av det?
Om jag faktiskt lockas ännu lite mer av att gå ner i vikt, och bli lång, trind och blond, bara för att jag ser hur enkelt dom slipper undan alla komplex, bara genom att köpa en såndär maskin!
För BARA 411 000 kronor, ja ni hörde rätt, B A A A R A!!!!

Jag vet inte om deras propaganda sätter sig i mitt huvud just nu,
men förmodligen gör det det.

Vafan? Alla tidningar ger ju varje vecka ut artiklar om "SÅ HÄR enkelt var det för Maria 42 att gå ner 36 kilo"
Visst, det är skitlätt, det är bara att SLUTA ÄTA!
Stoppa fingrarna i halsen, och strunta i allt godis!

Men jag funderar seriöst på hur mycket lyckligare Maria 42 blir av det?

Usch, jag orkar inte med alla störda ideal.
Det gör mig upprörd, och jag har redan huvudverk.

Nåväl, jag orkar inte slänga bort mitt liv på att missunna mig godis.
Jag tänker inte banta bort min glädje.
kanske gör det Maria 42 till en lyckligare människa,
och då får jag självklart vara glad för hennes skull.

Men jag tvivlar på att det någonsin hade gynnat mig.

Slut.

Vi dansar i samma takt
Fast våra hjärtan slår så olika,
Och vi värmer våra händer
Över samma heta eldar, som förr brukade bränna oss.

Våra huvuden guppar i takt med musiken
Och vi har glömt att den slutade spelas för många år sedan nu.
Och medan våra själar trasslar ihop sig med ensamhetens vävar, kan vi mötas på mitten, en gång.

Tomma steg som ekar i någons hjärna
Någon som tror att den drömmer
Någon som vandrar i takt med vår puls
Utan att veta om att vi är mer än en psykos.

Vi flätar våra händer, i en kall vind
Och kyla blåser oss i håret
Men mellan våra händer, finns bara vakuum
Som ingen kyla kan ersätta förrän du släpper taget.

Vi planerade alltid ett steg i taget
Samtidigt som någon smulade sönder våra ord
Innan de ens fått lämna våra munnar
Så inga ord blev någonsin ordentligt sagda.

Vackra ord som tänktes, men aldrig sades,
För att rädslan för konsekvenserna flödade.
Vi vågade aldrig gå ända ut
Båda var för rädda för att falla.

När dansen vi dansar tar slut
När djävulen slutar spela på sin harpa
i takt med det svarta havets vågor
Och eldarna åter igen börjar bränna vår hud.

Då vet vi att det bara är lite kvar
Vårt rum blir tomt när luften slutar andas
Och luften tränger sig in mellan våra händer
Sekunden efter, att du släpper taget för gott…


..................................

Man kan inte alltid förutspå när något ska ta slut.
Men 'plötsligt händer det' och då står man där med chocken.
Sväljer blåvita tabletter och andas i fyrkant,
Sakta sakta
Men än liiiite djupare än innan...

Poesi?

Ett vingslag, från ett sken av en naken hand,
som smeker sin blanka hud mot en taggtråd.
Kanske, är hon trött på sin svartvita värld.
Där allting är matt,
där alla kontraster går i gråskala.
Kanske är hon trött på att aldrig få känna extas?
Kanske dansar hon varje dag i sin likgiltighet,
bara för att få känna på samma rutiner,
och samma nonchalans, som alla andra dagar förrut...

En röksignal, från en öppen eld.
Där stjärnor dansar i takt med vågorna,
där någon skvalpar upp på naken strand.
För att livets labyrint en gång, blev för lång att vandra.
Någon, vars ansikte påminner om svartvit film.
med svarta ögonhålor, som stirrat sig tomma på helvetets kvava eldar,
och med läppar, som frusit sig blå, efter havets svar på självmord,
där kroppar flutit i land, allt för många gånger...

En vindpust från en ridå av kalla kårar,
som ilar sig upp längs med någons ryggrad.
Gåshud och rysningar på oskyldiga armar.
En kropp som bara föddes i fel värld.
Det var någon som längtade efter närhet,
men som hela livet bodde granne med sorgen.
Det luktar bränt, då ljuset försöker tränga sig in i hans sargade själ.
En livstid av lidande, och brända hopp,
blev straffet för den man, som glömde bort hur man drömmer...

Vem du är.

Om jag ska lära känna dig, så bryr jag mig inte om hur mycket pengar du har,
jag bryr mig om, ifall du kan värdesätta vad livet erbjuder.

Jag tänker inte fråga ifall du har stora eller små bröst,
Jag kommer att fråga ifall du har lärt dig att älska dig själv, även när andra kritiserar dig.

Jag kommer aldrig att ifrågasätta hur mycket pengar din mamma tjänar,
istället frågar jag om du hade en axel att gråta mot i dina svåra barndomsstunder.

Jag struntar blankt i, hur många tävlingar du har vunnit,
Jag bryr mig om, ifall du klarar av att förlora med stoltheten i behåll.

Jag tänker inte undra, hur bra du kan förutspå väderprognosen,
men jag kommer att undra om du klarar av att hålla ryggen rak när du överraskas av storm.

Jag bryr mig inte om hur många slagsmål du vunnit mot folk du hatar,
Jag undrar om du klarar av att få hjärtat utslitet, av någon du älskar.

Jag kommer aldrig att fråga hur många vänner du har,
Jag kommer att fråga om du vet hur det känns att vara ensam..?

Veracity minds?

Ibland så tänker jag.
Och ibland så tänker jag nog för mycket.

Vissa dagar orkar jag med att analysera varenda litet grässtrå som böjs under mina vinterskor, som för övrigt, måste vara gjorda av 'vadå?'
Vissa dagar vandrar jag runt stilla, stilla, och funderar över hur många ärtor det finns i ärtsoppa.
Frågan är vad jag tjänar på det?

Vad tjänar jag EGENTLIGEN på att gå runt och lyssna på häftig musik i hörlurar och fantisera om hur jag är en tuff hjälte som räddar världen, iklädd endast en gul gummidräkt, i någon B-film från 1971?

Kanske borde jag istället gå runt och fundera på månens avstånd från jorden, och varför äpplet föll i huvet på just Newton, strax innan han i sin tur började fundera på tynglagen, och slutligen kom på den klockrena slutsatsen, att det finns ett SKÄL till att saker faller neråt, och inte uppåt.
Smart kille,
undra på att ingen tänkt på det tidigare?

Kanske borde jag istället analysera varför just det arma fåret blev far till mina skor och inte till ett skuttande litet, vitt lamm, som kanske hade gjort storslagen karriär i någon reklamfilm för toalettpapper, som folk tittar på i pauserna i någon klyshig serie, som de slaviskt följer, och svär i reklampauserna, för att de hellre vill se två påhittade karaktärer som kysser varandra i fejkat regn, än att se vilket litet lamm som valts ut för att ge 'Lambi' ett ansikte?

Men vissa dagar orkar man inte vara så mycket djupare, utan man ligger med sina simfötter och sitt cyklop på strandkanten och andas sand genom snorkeln, och tänker att kanske, är inte havet så mycket djupare än såhär?
Och tänker att någon annan verklighet än den man kan se ur Gekås cyklopögon för 14:95 lär det inte finnas.

Och kanske så består verkligheten av sanddynor på oroväckande nära håll för vissa människor.

Men min verklighet är mycket större.
Det är jag ganska säker på.
Jag ska bara försöka hitta den...
Kanske lade jag ifrån mig den någonstans mellan långfilmen och Lambi-reklamen..?

Och medans jag traskar ut och letar, ska jag fundera på varför inte mina skor, gjorda i äkta fårskinn, inte kunde få en framtid i 'show-buissnes',
fast, å andra sidan, så är det inte fyskam med 'shoe-buissnes' heller.

Till råga på allt - Är det nästan samma sak ändå...